VÄRLDSMÄSTERSKAPEN I KÖRNING FÖR HANDIKAPPADE KUSKAR 2000

Tävlingens minsta häst i full aktion

När VM för handikappade kuskar avgjordes i Stadl Paura i Österrike 17-20 augusti 2000 hade vi ett ekipage med i det svenska landslaget. Kusk var Helen Gustavsson, Jajjas gamla skolkamrat, numera handikappad av sin reumatism. Groom var Jajja, som inte lånar ur sin häst till "vem som helst". Hästen var naturligtvis vår "guldklimp" FRIDHEMS JONATAN.

Landslaget i övrigt bestod av Madde Hjelm från Västerhaninge, med sin NewForestvalack Carsman och groomen Patrik Jonsson. Magnus Jernertz-Gustavsson från Kalmar, med fjordstoet Tindra och groomen Mats Hemmingsson. Lagledare var Lars-Åke Larsson, och tränare Henry Gustavsson båda från Kungsbacka. Med på resan fanns även Stefan Eriksson från Eskilstuna och Claes Wachsner från Stockholm. De båda sistnämnda var chaufförer och servicepersonal.

Resan startade en vecka före tävlingarnas början. Laget sammanstrålade i Kungsbacka för några dagars träningsläger. Resan dit blev inte helt problemfri. Madde, Patrik och Carsman anlände till oss vid middagstid. Släpvagnen med vagnar och foder hängdes på deras bil. Helens sambo Kalle körde bilen, som drog hästtransporten. Båda ekipagen startade samtidigt från oss. Efter ca 1/2-timme ringde Jajja och meddelade att de kommit till Arboga (ca 1 mil från oss), där hade Maddes bil "sagt upp sig" med omeldelbar verkan. Inget annat att göra än att snabbt köpa en ny bil!!! Efter några telefonsamtal var den nya bilen på väg. Den skulle köras ner till Arboga på bärgare. Under tiden fortsatte de andra till Kungsbacka. Några mil före Arboga sade även bärgaren upp sig (den kokade) och den nya bilen fick lastas av och köras för egen maskin, för att hämta vatten till sin olycksdrabbade kamrat. Sent på kvällen kunde äntligen resan fortsätta för Madde och Patrik. Kvar på macken, mitt ute i obyggden, stod Maddes stackars föräldrar med TVÅ!! trasiga bilar. Hur de löste det, är en helt annan historia.

Även det tredje ekipaget, Magnus och Mats hade fått problem, men den här gången gällde det hästvagnen. Gummibelaget på hjulen hade lossnat, och det fanns ingen möjlighet att snabbt åtgärda felet. De blev tvugna att åka och låna hjul. Så långt hade åtminstone hästarna klarat sig utan missöden. Enligt "lagen om alltings djävlighet" måste ju något hända även med dem, så efter träningen upptäckte Jajja att Jonatan fått skavsår av bukgjorden. Mycket egendomlig, med tanke på att han haft samma sele i fyra år och aldrig tidigare fått skav. Nu bryr sig inte Jonatan om sådana fåniga lagar, utan den tappre lille krigaren kämpade sig ändå igenom tävlingen på ett mycket förtjänstfullt sätt, trots att han måste kännt av sitt sår de första dagarna.

Lördagkväll kunde man äntligen köra ombord på båten till Kiel. Efter diverse kortare och längre raster nådde man Kassel sent på söndagskvällen. Här blev det övernattning och vila fram till tisdagmorgon, då hästarna åter lastades för den sista sträckan, till Stadl Paura i Oberöstereich, dit man anlände, utan missöden, sent på tisdagskvällen.

I Österrike var det SOMMAR, mellan 30 och 35 grader i skuggan. Jonatan, som efter den blöta svenska sommaren börjat sätta päls, kom raskt på andra tankar och började fälla kopiöst. Vår maratonvagn har silikonfyllda däck. Vid höga tempereraturer utvidgar sig silikonet, då spricker däcket!!! Därför fick däcket tejpas och vagnen förvaras innomhus.

Jonatan med kusk,groom och tränare

Onsdagen ägnades åt träning, och på kvällen blev det partaj tillsammans med övriga nationslag. De flesta hade aldrig sett ett russ tidigare och blev mycket imponerade av den lille rörlige hingsten, som dessutom uppförde sig mycket världsvant. Träningen gick högst mediokert enligt Jajja. Jonatan blev lång och låg i formen. Helen var svag i armarna och orkade inte hålla ihop honom, hon var tvungen att köra med handstroppar.Jajjas förväntningar inför torsdagens dressyrkörning var således inte så stora. Hon värmde honom på morgonen och lyckades samla honom ganska bra. Samlingen satt kvar tillfredställande när Helen tog över tömmarna, och körde en jättefin uppvisning, som gav dem en fjärdeplats av elva deltagare i klass II (minsta grad av handikapp). Carsman var inte på humör för dressyr och vägrade att stå stilla i halterna. Trots detta lyckades Madde också placera sig som fyra i klass I (högsta grad av handikapp). Klassen hade åtta deltagare. Tindra hade missuppfattat det där med dressyr och trodde att det gällde att slå världsrekord i "snabbdressyr" och rusade runt banan som om hon hade eld i baken, det gav inga höga poäng.

Tindra i dressyren

Fredagen var vilodag
Även under lördagen höll värmen i sig. Jajja hade placerat vagnen i skuggan för att däcken skulle hålla. Men solen flyttar sig, som bekannt, så när det var dags att spänna för var skacklarna glödheta och måste kylas av med vatten innan de spände för. Madde och Magnus hade startat maraton tidigt, innan solen ännu stod så högt. Enligt ögonvittnen körde de båda så att publiken tappade andan, och placerade sig följaktligen som etta och tvåa. När Helen körde ut stod solen som högst och termometern visade på 35 grader.

Carsman i maraton

Detta kan ha varit en bidragende orsak till att Helen fick "hjärnsläpp" och körde fel i ett hinder. Jajja var övertygad om att de var uteslutna, men hur det nu var, så lyckades Helen rätta sin felkörning och fick "bara" 20 straffpoäng plus en massa onödiga sekunder. Stämningen på vagnen vid målgång var alltså inte den bästa. Nu gällde det att revanschera sig nästa dag.

Jonatan i maraton

Eftersom Helen låg långt ner i resultatlistan efter maraton, körde hon tidigt i precisionen. Ingen hade väl väntat sig att tävlingens minsta häst skulle ha någon chans till placering i denna gren. Efter en felfri grundomgång kunde Helen satsa för fullt (nästan) i omkörningen. Jonatan, som nu kunde vägen, låg som en rem efter banan och kom in på en tid, som gav motståndarna skrämselhicka. Totalt var det fyra till omkörning av dessa startade ungraren först och sedan Helen , ungraren stod med hjärtat i halsgropen och klockan i handen under hela Helens körning för då gick det undan. Men Helen kom in 1,7 sek för sent och lade sig på en 2:dra plats så länge. Så var det dags för det tyska ekipaget, som inte klarade av nervositeten och rev boll efter boll. Nu återstod bara 1998 års värdsmästare, som insåg, att skulle ha upp till toppen så fick han köra fort och för att inte bli slagen av denna lilla ponny gällde de att öka tempot... Han klarade inte ungrarens tid men slog Helen med 1 sek. och vi fick glädja oss åt vår tredje plats. Men de var äldre herrar med högre hästar som lyfte på hatten för denna lilla ponny med sin stora utstrålning.

Jonatan blev trea i precision

 Helen och Jonatan blev i alla fall av medierna utsedda till "dagens överraskning". Även Madde och Carsman lyckades ganska bra i precisionen och blev fyra, vilket totalt gav Madde en individuell silvermedalj och landslaget en bronsmedalj.

Nu återstod bara prisutdelningar och avslutningsseremonier, en ganska långdragen tillställning i värmen, men också mycket högtidlig med nationalhymner och flaggor.Laget från "Den högan nord", som man kallades i tyska media, hade ändå gjort väl ifrån sig, med lagbrons, individuellt silver, en första och en andra plats i maraton och en tredjeplats i precision. När vi senare granskade resultatlistorna kunde vi konstatera att om inte poängen från spannkontrollen räknats in i dressyrpoängen hade Sverige varit guldmedaljörer.